har sitter jag i rankrike. Nar jag vet att alla mina nara och kara ar hemma i sverige och ar kanoon om man man sager sa! Just nu onskar jag bara att jag var hemma. Grilla, sitta i solen, ta en kall cider, skratta med vannerna, krama familjen och bara njuta. Njuta av studen och livet.
Nar jag kommer hem kommer jag fraga mig sjalv " Linn, varfor ar du sa patetisk att du sitter och tycker synd om dig sjalv pa midsommar, ga ut och gor nagot" Men det ar inte en san stamning har. Alla dem jag vill vara med sitter 300mil bort. Jag behover inte supa mig full och spy i en buske i norfallsviken. daremot vara i en stuga vid vattnet det skulle vara nagot.

Jag mar sa daligt att jag bara vill ata bort angesten. Magen bara vaxer och blir stor som en balong. Vet ni? Jag bryr mig inte.. Ar det detta som kallas ensamvarg, ar det detta jag utvecklas av? Jag ar less pa att utvecklas och vaxa i mig sjalv. Jag vill ha kul, en beskymmerlos ungdom. Ta dagen som den kommer och inte kanna mig som en 4 barns mamma med en levande olflaska som bara glor pa fotboll.

Min midsommar bestar av foraldrar som skriker pa varandra, barn som skriker och sa jag som ar forberedd att packa resvaskan. Vad i helvete, det ar 2 veckor till jag ska hem. Nu far det vara nog.
Vad kan jag klaga pa? vadret ar stralande, mamman kom nyss och hamtade mina vita behaar for att tvatta dem och idag borjar helgen.
Nej det finns nog inget jag ar sa less pa som pa mig sjalv. Och vad kan jag gora at det. Ingenting..

Alla dar hemma, NJUT! Gor det bara, uppskatta vad ni har och att ni far fira sommarens ankomst med dem som verkligen betyder nagot dem som verkligen bryr sig om er.



Yvonne var min basta vannina har. Hon lamnade mig ensam kvar..



Men ensam ar stark. Eller hur var det pappa?