om mänskligheten finns fortfarande kvar, fast man kanske inte tror det ibland.
Jag var riktigt less när jag skulle gå från busshållplatsen. Jag hade två gigantiska väskor och en rykksäck. Jag bärde på kanske 40 kilo sammanlag. ( fråga erika om ni inte tror mig, hon fick inte ens upp ena väskan på axeln.)

Jag ställer ner grejerna en kort stund för att vila min stackars rygg. Då kommer en kvinna i 30 års åldern fram. Jag var helst säker på att hon skulle fråga om vägen någonstans.

Kvinnan - Du, ursäkta?

Jag smått irreterad. - Ja?

Kvinnan - Det där ser ohyggligt tungt ut, vill inte du att vi ska hjälpa dig att bära dit du ska?

Jag helt varm inombords - Nej, jag vilar bara lite. Jag är snart framme.. Men tack så jätte mycket ändå.

Kvinnan - Ja okej men annars kan vi hjälpa dig.

Jag - Ne det äe lungt.

Jag trodde inte existerade sånna snälla människor längre, men tydligen finns dem. Här i Umeå finns dem. Tack, tack och åter tack. Det där är sånt jag gillar, nästa gång är de min tur att fråga någon som behöver hjälp. :)



Jaja, dax för att sova.. See you.